adolescens

Jag ser inte längre vägen, det som förr verkade som en självklarhet känns plötsligt osäkert. Som att jag inte lyckas ställa in skärpan på kameran och bara fångar oskarpa bilder av nuet. Kanske kan jag bara tycka om det jag inte kan få. Skuggor av vad som kunde varit vi blir en verklighet med honom och någon annan. Jag ler. Försöker men lyckas mer eller mindre inte alls. Blir en katastrof instängd i en liten människa. Sjunker, faller och skriker. Skriver, kanske kan mina meningar och bokstäver fånga det mitt smutsiga objektiv inte förstår. Ser inte tydligare även om orden uppfattat känslan, men vad gör det när det enda jag känner är smärtan av att se honom med någon annan. Blir till något jag inte borde vara, någon jag aldrig varit och aldrig skulle behövt bli. Känner inte igen mig själv när frustrationen river mig. Vad jag än gör slår jag emot väggarna. Som om att jag vore större än rummet och inte längre får plats. När han tittar på mig känner jag mig hemma. Hans hand mot min arm och murarna faller. När hans gröna ögon vilar på mig är det som att allting faller på plats. När han vänder sin blick mot henne ramlar jag, rasar, sväller och kvävs i mig själv. Nu spottar verkligheten mig i ansiktet och jag ser klart, jag ser vad jag missar.

Det är sant som det sagts att det var enklare förr, för det är lätt att titta tillbaka. Nu står jag här och tar farväl av något jag inte vill förlora. Jag sa att det var skönt när du sa hejdå och att vi troligen aldrig kommer ses igen. Förlåt. Jag vill inte lämna men vet, att ett slutet är början på något som tar oss till slutet igen. Jag har valt det själv men ville inte gå. Och jag ljög när jag sa att det är skönt. Jag har gjort det förr och borde vara van, men det gör ont att säga adjö. Stannar jag här är du ändå inte kvar, för hos mig är inget för alltid. Jag har valt det själv, att kunna flyga snabbt och långt när jag vill. Men priset för frihet är högt, så snälla stanna hos mig en stund till. Fånga mig i dina ögon, där jag är hemma och trygg en sekund. Jag har svalor inom mig, och ett ögonblick går fort så var här en minut och blinka så lite du kan. Du vinkar när du går och jag flyger vart jag vill, men aldrig någonsin till dig. Jag önskar att jag vågat stanna hos dig, trivts i en bur för två, men jag är fågel och inte lycklig på marken. Det här är farväl till dig från mig, en svala långt bort över taken. Jag har varit med förut och ser att det är sant, att det var lättare förr, för det var enklare nära dig.

Tystnad bland människor. Höga ljud som säkert är ord med mening men som jag inte hör. Vart tar jag vägen. Ångest över att välja fel, är det som var det bästa jag varit med om lika bra om jag gör det om igen. Osäkerheten om jag säger nej till det som var. Är det jag har bättre än det jag kanske kan få?

Regnet rinner ner för fönsterrutan. Idag är allt som det ska. Trots det flyr jag i ett försök att hitta något annat. På darriga ben utan styrka från alkohol eller själsäkerhet. Pådrivan av en längtan och en självkänsla som tvingar mig att flytta fötterna framåt. Ett steg i taget. Verkligheten är en fiktion. Bränner bilden av nuet, men. Vad finns då kvar? Tomhet. Trasiga fragment av vad som kunde varit vi. Ett fotografi. Delat i tu och går aldrig att laga. Drömmarna. Sökandet. Vem är jag? En flick på darriga ben. En blåögd blick som blivit grumlig av för mycket verklighet. Verklighet genom två gröna ögon. Verklighet genom ett luftrum som någon skulle kalla integritet, andra själ, som jag skulle kalla ensamhet. Det regnar ute. Och det regnar inne.

   Jag klarar inte det här. Slås till marken som löven tvingas falla av hösten. Jag hittar inte längre vad som är meningen med allt. Fan. Allt försvinner, alla försvinner. Att skiljas från vänner är som att dela på sig själv. Jag önskar att jag vore stark, vissa dagar är jag det. Trots att mina flätor och fräknar och sommarfötter inte syns utåt är jag bara en tolvårig flicka. Jävlar vad rädd jag är, faller som höstens löv. Jag har inte någon rot längre, mitt liv är här och här finns inte någon framtid. Jag vill inte dela på mig själv och jag är kluven som under en yxa. Fan. Jag fastnar igen, jag som lovat mig själv att aldrig stanna, att inte slå rot för att slippa hugga av mig mina egna fötter. Jag sitter fast. Och minnen av det som varit är det enda jag har. Jag har inte några mål inte något hopp och hopplöshet är värdelösts att leva på. Jag kommer att sakna det som varit, och jag vill inte gå vidare. Samtidigt vet jag, jag har lärt mig att det går. Men för första gången tvekar jag och då har jag inte något val. Jävla höst och jävla löv. Jag vill vara vuxen och leva mitt eget liv, samtidigt är jag så otroligt rädd för att vara ensam. Jag vill inte bryta upp. Jag vill vara en flyttfågel men verkar mest vara en rädd liten skata, som inte gör något annat än samlar på skatter, men mina skatter är jag tvungen att lämna. Mina vänner är jag tvungen att slitas ifrån. För inget är för evigt. Och jag är hopplös som känner så. Jag försöker vara stark. Ni varar för evigt. Men verkligheten är fiktion och nuet håller på att ta slut och vad är då en fantasi om inte det här? Mina ord bildar meningar men meningarna blir inte en bild och varför skriva om det skrivna inte blir målat och det målade inte förklarar något. Jag snurrar. Förstår inte själv vad jag vill ha sagt eller vad som sägs. Läser mellan raderna men ser bara vita tunna linjer, avstånd mellan bokstäverna. Jag önskar att jag kunde förklara för mig själv i alla fall. Att jag kunde leva i nuet i några timmar till, men jag faller. Och skyller på hösten.

Min kamera är sönder så jag kan inte fota och mina texter tuggar sönder orden vilket gör dem värdelösa och lika krossade som mitt hjärta. Jag stirrar bara tillbaka och när jag blickar framåt tar jag omöjligheter från förr och sätter upp dem som mål. Jag river ut bilderna med honom men då finns inte något kvar. En kopp med te och ett hjärta som knappt slår. Endast för dig. Extrapris. En söndrig flicka som endast kostar några droppar kärlek. Jag kräver inte något. Endast allt.
Jag kan inte längre.

Jag tänkte försöka skriva en dikt
hittar ibland ord som jag verkligen
vill använda. Kanske borde jag sluta försöka,
ägna mig åt dagbokande
som vanliga människor när jag vill skriva. 
Kanske fungerar det.
Kanske kan jag måla med ord trotts allt.
Även om det idag inte känns så.
men nej. dikter är nog inte jag.
Det får bli som vanligt, trasiga
ord som jag limmar och puttar på 
tills de ser hela ut innan man inser att
allt är fragment av något annat
och att det jag trode jag sa säger
något annat när någon annan
läser vad jag skrev.
himlastormande.
var ordet.  

Grå dagar verkar vara det

ända jag har

Så många drömmar har

raserats i hennes huvud

Där finns bara drömmen

om något annat än gråa dar

Hon står i grå betong,

bland grå moln

en sång om en gråsjäl som

inte längre ser vägen till rätt eller fel

Hon önskar färg men hur

mycket rött hon än häller

över sin duk förblir livet lika grått

För gråa dagar har satt sig fast

Det är så enkelt att önska sig bort

men gråa dagars tröst är det ända hon har kvar

Vad blir jag om livet får färg

Vad gör jag om någonting förändras

Gråa dagar bär en trygghet som

är det ända jag vet

Livet är dömt grått

Det är inte alltid lätt

  när längtan går i färg.

Mina dikter saknar mening och bilderna faller platt känns det som just nu. Därför tar jag en paus och gör något annat ett tag, typ läxor som jag kan hålla på med hela dagarna, om jag så skulle vilja. Viljet jag dock inte vill men måste just nu. 
Kanske har jag lust att göra om den här bloggen. Kanske tar jag och fixar något bättre under julovet eller kanske i januari. Kanske blir min paus längre än så men jag väntar på lugnet och längtan efter att ta upp bloggandet igen. 
Jag önskar alla en riktigt fin jul med mycket pepparkakor och lugn julmusik.
Varma hälsningar
hanna