Bredvid honom
Jag ser inte längre vägen, det som förr verkade som en självklarhet känns plötsligt osäkert. Som att jag inte lyckas ställa in skärpan på kameran och bara fångar oskarpa bilder av nuet. Kanske kan jag bara tycka om det jag inte kan få. Skuggor av vad som kunde varit vi blir en verklighet med honom och någon annan. Jag ler. Försöker men lyckas mer eller mindre inte alls. Blir en katastrof instängd i en liten människa. Sjunker, faller och skriker. Skriver, kanske kan mina meningar och bokstäver fånga det mitt smutsiga objektiv inte förstår. Ser inte tydligare även om orden uppfattat känslan, men vad gör det när det enda jag känner är smärtan av att se honom med någon annan. Blir till något jag inte borde vara, någon jag aldrig varit och aldrig skulle behövt bli. Känner inte igen mig själv när frustrationen river mig. Vad jag än gör slår jag emot väggarna. Som om att jag vore större än rummet och inte längre får plats. När han tittar på mig känner jag mig hemma. Hans hand mot min arm och murarna faller. När hans gröna ögon vilar på mig är det som att allting faller på plats. När han vänder sin blick mot henne ramlar jag, rasar, sväller och kvävs i mig själv. Nu spottar verkligheten mig i ansiktet och jag ser klart, jag ser vad jag missar.
