adolescens

Jag ser inte längre vägen, det som förr verkade som en självklarhet känns plötsligt osäkert. Som att jag inte lyckas ställa in skärpan på kameran och bara fångar oskarpa bilder av nuet. Kanske kan jag bara tycka om det jag inte kan få. Skuggor av vad som kunde varit vi blir en verklighet med honom och någon annan. Jag ler. Försöker men lyckas mer eller mindre inte alls. Blir en katastrof instängd i en liten människa. Sjunker, faller och skriker. Skriver, kanske kan mina meningar och bokstäver fånga det mitt smutsiga objektiv inte förstår. Ser inte tydligare även om orden uppfattat känslan, men vad gör det när det enda jag känner är smärtan av att se honom med någon annan. Blir till något jag inte borde vara, någon jag aldrig varit och aldrig skulle behövt bli. Känner inte igen mig själv när frustrationen river mig. Vad jag än gör slår jag emot väggarna. Som om att jag vore större än rummet och inte längre får plats. När han tittar på mig känner jag mig hemma. Hans hand mot min arm och murarna faller. När hans gröna ögon vilar på mig är det som att allting faller på plats. När han vänder sin blick mot henne ramlar jag, rasar, sväller och kvävs i mig själv. Nu spottar verkligheten mig i ansiktet och jag ser klart, jag ser vad jag missar.

Det är sant som det sagts att det var enklare förr, för det är lätt att titta tillbaka. Nu står jag här och tar farväl av något jag inte vill förlora. Jag sa att det var skönt när du sa hejdå och att vi troligen aldrig kommer ses igen. Förlåt. Jag vill inte lämna men vet, att ett slutet är början på något som tar oss till slutet igen. Jag har valt det själv men ville inte gå. Och jag ljög när jag sa att det är skönt. Jag har gjort det förr och borde vara van, men det gör ont att säga adjö. Stannar jag här är du ändå inte kvar, för hos mig är inget för alltid. Jag har valt det själv, att kunna flyga snabbt och långt när jag vill. Men priset för frihet är högt, så snälla stanna hos mig en stund till. Fånga mig i dina ögon, där jag är hemma och trygg en sekund. Jag har svalor inom mig, och ett ögonblick går fort så var här en minut och blinka så lite du kan. Du vinkar när du går och jag flyger vart jag vill, men aldrig någonsin till dig. Jag önskar att jag vågat stanna hos dig, trivts i en bur för två, men jag är fågel och inte lycklig på marken. Det här är farväl till dig från mig, en svala långt bort över taken. Jag har varit med förut och ser att det är sant, att det var lättare förr, för det var enklare nära dig.