adolescens

Jag hatar att tiden går så fort. Just nu känns det som att jag faller fritt, inte en härlig känsla. Ångest, har varken koll på armar, ben eller vad jag vill. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv och jag är i stort behov av er. Jag vill inte att alla ska försvinna åt olika håll. Jag klarar mig inte utan er. Jag har sett er alla två gånger under hela sommaren, och snart drar alla. FY FAN! Jag vill ha kvar er för alltid, och bloggen räcker inte på långa vägar. Krokstrand kändes konstig. Allt känns konstigt. Mina tankar är diffusa och bloggen känns som en livlina till något som redan är dött, och jag hatar mig själv för att jag känner så. Jag vill ju vara tajt med er för alltid. Jag kan inte ens förklara vad jag menar så att jag själv förstår. Mina tankar tuggar sönder orden vilket gör dem värdelösa och lika krossade och ensama som jag känner mig. Jag stirrar bara tillbaka och när jag blickar framåt tar jag omöjligheter från förr och sätter upp dem som mål. Jag vill inte lämna er och jag ser ingen annan möjlighet än att låta er gå, men då finns inte något kvar. En kopp med kaffe och ett tomt ciggpaket.
Jag kan inte längre.