adolescens

Regnet rinner ner för fönsterrutan. Idag är allt som det ska. Trots det flyr jag i ett försök att hitta något annat. På darriga ben utan styrka från alkohol eller själsäkerhet. Pådrivan av en längtan och en självkänsla som tvingar mig att flytta fötterna framåt. Ett steg i taget. Verkligheten är en fiktion. Bränner bilden av nuet, men. Vad finns då kvar? Tomhet. Trasiga fragment av vad som kunde varit vi. Ett fotografi. Delat i tu och går aldrig att laga. Drömmarna. Sökandet. Vem är jag? En flick på darriga ben. En blåögd blick som blivit grumlig av för mycket verklighet. Verklighet genom två gröna ögon. Verklighet genom ett luftrum som någon skulle kalla integritet, andra själ, som jag skulle kalla ensamhet. Det regnar ute. Och det regnar inne.

   Jag klarar inte det här. Slås till marken som löven tvingas falla av hösten. Jag hittar inte längre vad som är meningen med allt. Fan. Allt försvinner, alla försvinner. Att skiljas från vänner är som att dela på sig själv. Jag önskar att jag vore stark, vissa dagar är jag det. Trots att mina flätor och fräknar och sommarfötter inte syns utåt är jag bara en tolvårig flicka. Jävlar vad rädd jag är, faller som höstens löv. Jag har inte någon rot längre, mitt liv är här och här finns inte någon framtid. Jag vill inte dela på mig själv och jag är kluven som under en yxa. Fan. Jag fastnar igen, jag som lovat mig själv att aldrig stanna, att inte slå rot för att slippa hugga av mig mina egna fötter. Jag sitter fast. Och minnen av det som varit är det enda jag har. Jag har inte några mål inte något hopp och hopplöshet är värdelösts att leva på. Jag kommer att sakna det som varit, och jag vill inte gå vidare. Samtidigt vet jag, jag har lärt mig att det går. Men för första gången tvekar jag och då har jag inte något val. Jävla höst och jävla löv. Jag vill vara vuxen och leva mitt eget liv, samtidigt är jag så otroligt rädd för att vara ensam. Jag vill inte bryta upp. Jag vill vara en flyttfågel men verkar mest vara en rädd liten skata, som inte gör något annat än samlar på skatter, men mina skatter är jag tvungen att lämna. Mina vänner är jag tvungen att slitas ifrån. För inget är för evigt. Och jag är hopplös som känner så. Jag försöker vara stark. Ni varar för evigt. Men verkligheten är fiktion och nuet håller på att ta slut och vad är då en fantasi om inte det här? Mina ord bildar meningar men meningarna blir inte en bild och varför skriva om det skrivna inte blir målat och det målade inte förklarar något. Jag snurrar. Förstår inte själv vad jag vill ha sagt eller vad som sägs. Läser mellan raderna men ser bara vita tunna linjer, avstånd mellan bokstäverna. Jag önskar att jag kunde förklara för mig själv i alla fall. Att jag kunde leva i nuet i några timmar till, men jag faller. Och skyller på hösten.